Dimmerlights in my room tonight
Sen åker jag och Lars ner till mamma och pappa i Skåne för att göra ingenting i en vecka och kanske läsa lite böcker. Jag vet inte hur det kommer att bli, om det kommer att bli långtråkigt och bråkigt eller om det kommer bli bra. Bra skulle vara bra..
Det är svårt att anpassa sig till ett liv man inte egentligen trivs i. Det är heller inte så lätt att trivas med något man önskar sig så det så fort man fått det önskar sig något nytt.
Mycket av mitt liv har varit just så. Jag önskar mig, planerar och ser fram emot utan att egentligen ta till vara på det jag har framför tårna. Och det är så jag känner med den här semestern som flugit mig ur händerna som vilket papperark med vind under sig som helst.
Nu är jag plötsligt trött, less, gråtandes och lika jävla bra på att umgås och prata prata prata om allting utan att låta en uns av riktig verklighet slippa förbi. Samtalen med mamma gör jag så korta som möjligt nu igen, för att hon ska få slippa höra mig och för att jag ska slippa höra henne försöka göra något åt det.
Jag tvivlar på min egen röst och liv i denna värld. I asien är det så mycket lättare att slippa förbi ansvaren och fokusera på att inte forkusera. Allt är så mycket lättare där borta, där jag inte är just nu.
Jag känner att jag långsamt blir den där stormandes, pratandes, hopplösa bloben av känsla som jag för så länge sedan tröttnade på. Och inte vet jag vad jag ska göra med det.
Tillbaka till kondomstadiet
Så jag gick glatt därifrån med bandage på armen och en plaststav mindre. Mötte upp fadde, snackade skit och fick en gratis macka på Fresh i söderhallarna. Livet är bra gött ändå.. Knatade över götgatsbacken och snackade med skit med fadde som man alltid gör. Men plötsligt ville jag hem, inte av någon speciell anledning egentligen. mest hem till tryggheten där man kan slafsa runt i trosor och t shirt untan att någon bryr sig. Där man kan prutta högt och göra nada tills det är dags att sova.
Men där utanför dören finns massa annat, äventyr i små och stora mängder, beroende på vad man vill. varför väljer jag då att istället stanna hemma och inte umgås med mina väner som jag så starkt propsat på att göra och skapa fler upplevelser i mitt liv och inte soffpotatis?
Jag vet inte. Nu är det iaf dags för kondom igen och det kan väl iaf bli en kul omväxling?
Love will tear us apart
Och minsann, det början ordna sig! Jag hittade en smart lösning för att få plats med alla dessa nya kläder efter resan och nu verkar det som att jag kanske ska kunna ha lite lättare att hitta dem iaf ett tag framöver.
Imorgon ska pappa och jag till Fjäderholmarna för en stund i solen på någon klippa och lite lunch. Sedan åker vi tillbaka till Stockholm och filmen om U2 3D innan det blir middag någonstans.
Det känns fantastiskt med pappa och mig, han är underbar nu för tiden och jag ser verkligen fram emot imorgon. jag har letat upp lite kläder som förhoppningsvis säger "pappas flicka" något iaf så att han slipper klaga på pösiga jeans som hänger för långt ner eller för korta kjolar. Antagligen är han nog mest lika nöjd som jag över vår nyfunna relation.
Jag var på återträff med släkten igår då kusinen fått barn och vi skulle ha någon sorts namnkalas istället för dop vilket passar mig utmärkt. jag passade på att använda mormors gamla vita klänning som hon sytt botten av medan hennes mormors mor eller liknande virkat överdelen på. Den är underbart somrig men kanske lite väl retro så jag körde med ett brunt läderskärp i midjan. Om jag får säga det själv var jag riktigt söt! Och av någon anledning är det en av mina behov just nu, att vara kvinnlig, söt, vacker och att få höra det av andra. känns härligt att även fast jag är så missnöjd med min kropp även nu efter semstern så njuter jag av mig själv!
jag har ju tatuerat mig också! Och jag är riktigt nöjd, mer än vad jag faktiskt var då jag gjorde edm. Se för dig själv nedan.
Cirklarna är till minne av min bror och hans liv som blev kort mens om han levde till fullo, virklarna symboliserar livet och han är den stora cirkeln medan jag är den lilla. Jag följer honom ut i min hand och tar efter hans värderingarn i att leva meningsfullt och lyckligt.
Så, hemma i Sverige igen och stressen som omger en så fort man stiger ur planet och sätter fötterna på bromma flygplats asfalterade gång in till väntsalen där familjen möter och allt är plötsligt som vanligt. Alla ska planera och stressa och vi ska hit och dit och allt ska fixas direkt.
Det där med rubbertime är något som är guld värt och som vi svenskar verkligen borde få ett decelitermått av ibland..
remind Me
he rush of being home in rapid fading.
Prevailing to recall What I was missing,
all that time in England
Has sent me aimlessly,
On foot or by the help of transportation,
To knock on windows where
A friend no longer live, I had forgotten.
Hemma igen. Och plötsligt är jag fylld av nya nya bilder i min hjärna från all denna plötligt nya kultur. Det är allt underligt, lite för jobbigt att vara hemma men att ända känna sig så totalt på andra sidan jorden ändå.
Eleven Stairs to Salvation
Men mest den stora förändringen. Mitt skrivande har tagit mig till ställen jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Och många som jag också önskade att jaga ldrig skulel behöva se igen. Men för mitt eget bästa var det här ändå det bästa som kunde hända mig, nu och inte igår.
Jag har nu strukturerat upp grunden till min historia mer eller mindre och en tydlig tecken i alla dessa bergochdalbanor genom mina stadier i livet blev plötsligt synligt.
I förra veckan gick jag till en psykolog, efter att ha sen i våras gått till en läkare med varje gång olika symptom på att något är fel men som vi aldrig kunnat lista ut vad det är. Så att de till slut pekade på något psykiskt fel har väl mer eller mindre blivit tydligt och genom mitt skrivande har jag insett att det inte alls började i våras. I våran kom bara en av mina störtsa frustrerande och stressande situationer som jag var tuvngen att hantera för att kunna ha kvar mitt pengaflöde från ett jobb. Men nu är det företaget äntligen anmält till utbildningsförvaltningen och nu deras problem. Pjuh! Så att jag mådde dåligt i våras var inte allt för konstigt så här efteråt.
Men så, Psykolog och utvärdering är det som är planerat nu. Utvärdering av vad? Vem jag är? Ja kanske. Psykologen jag besökte insåg nästan direkt att jag behövt hjälp direkt och fick redan dagen efter tid hos en annan psykolog som också var med på samtalet. De hade enats om att det skulle bli bäst, att jag slapp vänta i köer och på remisser. Så, nästa vecka kommer jag förhoppnigsvis starta ännu en resa mot att få veta vem jag är och varför jag mått som jag mått under så många år. Eller fel av mig, varför vet jag, mer eller mindre men varför jag tagit så hårt på det. Svar på problemen helt enkelt. Gud som jag har väntat på det här...
Flickan
En ung flicka i en alldeles för stor blå tjocktröja stod lutad mot husväggen med pannans sida vilandes mot det hårda underlaget. Hon petade försiktigt i gruset framför hennes fötter och formade en liten sexkantig kaka av den samtidigt som en slinga från hennes mörkblonda hår långsamt med hjälp av vinden letades sig ner i ansiktet och kittlade henne på näsan. Hon drog en irriterad hand över pannan och ögat och när tåren som fortfarande vilade i hennes ögonvrå smetades ut över hennes hand tittade hon förvånat och torkade snabbt av den på hennes bruna manchesterbyxor. En våg av skam växte i henne och det var inte långt efter som den bekanta röda färgen spreds i hennes ansikte som den alltid gjorde då hon trodde att någon såg henne i en generande situation.
Hon böjde återigen ner huvudet mot marken och vilar blicken på de övermogna hallonbuskarna som ingen av barnen längre vill äta av då en larv dykt upp i någons fullplockade barnhand. Hon sneglade snart bort mot träden och klätterställningen mitt på gården igen och därifrån hördes ljuden av barnens lek som var i full gång sen rasten började några minuter tidigare. Borta vid "berget" lekte ett par treor med några hopprep som de slängt ut över klippkanten och använde som hissar för deras gosedjur som de placerat i två gula hinkar. Ett par barn passerade och deras fötter och bollen de passade emellan sig drog upp dammoln på den torra marken. Lövträdens blad var gröna och vajade sakta i den torra och ljumna vinden, de såg vackra och lätta ut, som papper. Det var nästan så att den retade henne och stoltserade med vad hon skulle kunnat vara med om.
Känslan flickan fortfarande inte riktigt lärt sig att hantera, som börjat infinna sig i henne allt oftare, tryckte på och hennes händer var fortfarande svettigt iskalla från händelsen tidigare, på lektionen. Hon flyttar blicken bort från barnens glada rop mot den stora vita klockan som är placerad med väl uttänka mellanrum på de ljusgråa kartongsliknande byggnaderna. Klockan har ingen sekundvisare och kanske är det tur.
Plötsligt såg hon två av flickorna, balanserande sittandes längst upp på klätterställningen tätt ihop. De verkar prata om henne, eller inbillar hon sig bara? Oberoende av vad kändes det som om hela hennes värld krympte inpå henne och gav henne svårt att andas. Varför pekade de sådär konstigt på henne? Samtidigt letade sig några damkorn upp i hennes näsa och det dröjde inte länge förrän hon nös högljutt. Det var som att sista droppen föll och plösligt var träden var inte alls lika vackra längre, de slöt sig inpå henne och skogsdungen såg inte alls lika inbjudande och åtråvärd ut längre. Istället såg den mörk och ovälkomnande ut vilket bara stärkte den känslan hon redan fått i magen, ensamheten och oförståelsen av varför det blivit såhär.
Innan hon hann reagera sköts dörren upp och inifrån byggnaden kom hennes lärare, hon den där nya som mamma och pappa tjatat om så mycket om. Flickan var fortfarande tveksam på den nya fröken som inte riktigt hade velat låta henne sitta kvar i klassrummet på rasterna. Flickan hade snabbt insett efter återvändandet till skolan efter sommaren att saker och ting inte alls hade förändrats som hon hoppats så innerligt på. Och den där nya tjejen som hon hade räknat med skulle rädda henne ur det ensamma läget hade snabbt lämnat henne för de andra tjejernas lekar.
"Vad gör du Helena" frågade hon med ett snällt leende samtidigt som hon omsorterade böckerna och mapparna hon bar i famnen.
"Inget" svarade flickan och petade vidare i gruset med tåspetsen av hennes vita gymnastiksko.
"Ska vi gå och titta vad tjejerna gör vid klätterställningen?" Fröken log ännu en gång och sökte hennes blick medan hon tog några satsande steg ut i solen utanför huskroppen.
"Va? Nej" Flickan rätade snabbt på sig och gnuggade sina ögon. "Jag mår inte så bra, jag har ont i magen" Det var tydligt att fröken inte alls hört vad som försiggått tio minuter tidigare inne i kapprummet och hon hade ingen styrka kvar att berätta och därefter bli tvungen att acceptera verkligheten av det som hon varit så noga med att undvika att prata om.
"Vi ska bara göra några svenskövningar efter rasten och sedan ska vi göra en rolig lek tillsammans tänkte jag, sedan är det dags på lunch. Du är nog bara hungrig" Fröken såg ut som hon bestämt sig och klappade henne kort på axeln innan hon fortsatte över basketbollplanen bort sexornas klassrum och en annan fröken som väntade på henne.
Flickan segnade ner på trästaketet som omgav buskarna utanför alla klassrumsfönstren och drog ihop sin överkropp. Vad skulle hon göra nu då? Här kunde hon ju inte sitta om någon skulle se henne, hon gick fort in i kapprummet och drog i dörren till klassrummet, det var låst. Som tur var hade hon med sig en ritbok hemifrån som hon tänkte visa de andra tjejerna och kanske, bara kanske, skulle de bli imponerade av hennes avritade teckningar från hennes Lejonkungen bok och låta henne få vara med en stund.
Att skriva sitt liv
Jag har påbörjat en kurs på distans som heter "att skriva sitt liv" på folkuniversitet. Det komemr bli perfekt för mig.
Här samlar jag nu allte fter som mitt material utifrån uppgifter vi får.
Make my heart a better place
Jag har officiellt blivit en glasögonorme på heltid
Om du vore, vad skulle jag vara?
Men sedan det där efteråt, det kommer jag kanske aldrig kunna acceptera eller hantera, det där att man umgås och umgås, har kul och skrattar, man är en del av någon annans upplevelse som Gotlandsbåten så fint uttryckte det. Och när man sedan kommer hem, ensam och full, man somnar och vaknar, ensam och bakis. Jag blir ALLTID deppig efteråt, det känns alltid som att jag gjort något dumt mot någon annan människa kvällen innan eller att någon tycker att jag är en jubelidiot. Och varför byr jag mig? varför gång sitter jag här och funderar på det, vad sm kan ha hänt istället för att njuta av en härlig kväll med vännerna.
Och sen det där med festpolare och andra Viktiga vänner som finns kvar dagen efter, jag och syrran diskuterade det mer eller mindre varje dag då vi avr på Gotland förra helgen. Jag har alltid trott, kanske i min blåögdhet vad vet jag, att riktiga vänner faktiskt består, de räddar en i nöden och ställer upp för en alltid alltidprecis som i de där filmerna. Men mer och mer börjar jag se färre skillnader emellan dessa människor som jag tidigare så starkt kunde beskriva som det ena eller det andra och utifrån det ställe mina krav. Nu känns det som oviktigt överhuvudtaget, och detta säkerligen pga av jag httat Lars, ingen kommer tilll mig på samma sätt, ingen räknar med mig på samma sätt och detta bara på grund av att jag nu hittat det alla går och eltar efter. Men det kanske är som Emelie sa när vi diskuterade varför flatorna knappt hör av sig till mig längre heller, även fast jag vet hur mkt de tycker om mitt sällskap. Hon sa något som att flatorna är flockdjur, de vill vara med sina lika. Och ja gud vad jag vet att det är sant absolut. Samtidigt att det så viktigt för många av dem att bli behandlade rätt utifrån deras oberoendehet av samhällets fantastiska järnhand om "oss vanliga" kan jag inte låta bli att undra varför de då inte accepterar min olikhet som de gjorde innan men slutar direkt när det helt plötsligt bara finns en som får röra mina läppar och kropp? Vad är det som håller dem tillbaka, eller vad är det som håller mig tillbaka, varför accepterar jag det bara istllet för att ifrågasätta mer högljutt, för att göra någon skillnad och kanske få det jag vill; tillbaka mina vänner. Jag är för klen, jag och mitt kassa självförtroende bäddas om den där sista lilla kraften jag behöver för att ta det där steget.
På något underligt sätt har faktiskt mitt självförtroende sjunkit enormt den senaste tiden. Jag vet inte vad det kan bero på, är det för at tjag nu inte "tillhör" någon grupp för tillfället? Stallet och hästarna är borta, flatorna är det inte alls samma sak med och skolan är långt borta. Alla de där smågrupperingarna är ju så otroligt viktiga, så visst jag förstår tjejerna som intevill släppa in mig OCH lasse. Att känna gemenskap med andra är något jag sökt hela livet och än har jag itne funnit det. Därför tar jag nu en paus ifrån sökande och accepterar vart jag hamnat, hos Lars, hos något jag trivs och vill vara med om. Jag är bara rädd att jag tappar mer kraft att våga mig iväg dit därjag måste utsätta mig för något jag inte kan hantera.
Hey hey yeah
Men iaf, sommmaren har passerat mer eller mindre, och vad har hänt? Jag har försökt febrilt att sysselsätta sig med sådant man "borde" göra på sommaren och sådant jag gjorde förra året. Och såklart var ju förra året sååå braa att jag såklart vill ha allt precis så nu igen. Men något har vaknat i mig som har stannat kvar, jag börjar inse vad jag vill ha, vem jag är och hur det funkar. Jag vill inte ha massa folk som sover hos mig hela tiden, jag vill inte ha en jättestökig lägenhet hela tiden och jag vill helst av allt ta tag i allt de praktiska, viktiga innan det stressar ihjäl mig. Just nu har jag vekrligen allt i en enda röra men ändå i någon slags ordning. Och jag ahr börjat ställa krav på folk och situationer omkring mig, om jag vill en sak gör jag den. Men varför har man inte gjrot det tidigare? Varför flyr jag så lätt in i andras sätt att utföra handlingar och agerande?
Det är underbart att sitta där jag sitter nu, benen i kors på en av mina balkongstolar med min lilla dator på min egen balkong och bara njuta av min egen bakfylla ifrån besöket på Trädgårn igår. Men det härligaste är nog också att jag faktiskt tar tag i det här nu, sätter mig ner och tar min egen stund att reflektera lite. Jag börjar bli lite stolr vöer mig själv, märks det? Även om jag inte är den där otroliga dansaren som jag skulle vilja vara eller den där grymma cyklisten som jag tidigare i somras fick för mig att jag skulle lyckas bli, men visst jag gillar och dansa och cykla, men i slutändan kommer jag bara göra det när jag får det infallet, inte före eller efter bara för att jag "borde".
Jag har för första gången satt upp någorlunda mål över hur min framtid ska bli och det känns grymt.
Bring me fame, Bring me Fortune
Det har blivit så mycket ilska, irritation och bitterhet den senaste veckan. Jag har försökt att mest vänta ut detta då jag trodde att detskulle bli bättre såfort jag fick semester men när den infaller pajar mest allt, gröna lund blir inte av och bråk med vännerna hopar sig. All den här ilskan, den blir bara större och större och så fort minsta problem dyker upp blir jag sktiförbannad och spyr ut den över allt och alla. Och mest av allt får den mig att känna mig ensam, ensam och förhoppningarna om bättre tider sjunker igen och igen. varför sticker allt så i mina ögon?
jag håller mig till alkoholen men men men. Nu vill jag bara sova.
Marschmallows och Schlong
Okej världen har ändrats sedan sist, eller iaf min uppfattning utav den. Eller så kanske den ej ahr gjort det alls utan att det mer handlar om min situation. I vilket fall, ingen konstskola i höst, istället blir det förskolan Bonk som jag slank in på ett bananskal. Så jag kommer alltså jobba ÄNNU närmre mitt hem än vad jag redan gjort tidigare, nu tar det nog bara 2 min till jobbet! En halvtidstjänst iaf som kommer ge mig tid att planera totalt vart och hur jag ska göra min resa i vår. Några av de lösa planerna är iaf att besöka Bali när syrran och Ben är där, kanske jobba som skibum i alperna någonstans eller Aupair eller annat jobb i Australien en längre tid.
Och nu SKA det faktiskt bli av också..
Sen blev det mdisommar nu i helgen, en helg som var tänkt att bli den ena ritkigt festen för mig med mina vänner i sommar då jag knappt komemr att vara hemma egentligen. Men några timmar innan avresa brörjar alla tjaffsa och till slut hoppar folk av och alla är irriterade och sura. Vi bestämmer oss för att inte åka. Jag ve tinte vad som egentligen tog fram det i mig, men den här helgen var så vitkigt för mig, på så många plan, detr var den enda gången i sommar ja verkligen hade kunnat få ordnentlig tid tillsammans med mina vänner och få slippa tänka på altt jobbigt om varit med idiotjobbet och stressen det framkallat. Jag var så upprörd och förbannad, ledsen och stressad men mest frustrerar över att det viktigaste för mig rann ur händerna och ingen verkade bry sig större om det eller mig och mian reaktioner. Mina känslor blev så mycket starkare, allt annat kom in och tog över och det slutade på mitt badrumsgolv där Lasse fick plocka ihop mig när han förstått vad som egentligen hände med mig. Det var länge sen.. kanske alltför länge sen och det avr dags för en påminnelse, jag vet inte, men den var där och jag hoppas att den itne dyker upp på länge..
Lasse och jag bestämde oss iaf på 
fredagsmorgonen att åka själva till Lasses land och fira mdisommar och jobba på vårat och slappna av och så att jags kulle få min tid att släppa saker omkring mig en stund. Helgen blev mer än lyckad, jag fick precis vad jag behövde. Jag fick köra massa moppe längs de små samhällena och bada i iskalltvatten och se starwars-marathon och äta mina marschmallows i lugn och ro. Det kunde inte blvit bättre speciellt inte med Toots and the Maytals i bakgrunden.
Music My Rock
Jag drog ut min fina cykel igår tillsammans med Blasse och cyklade långtlångt och det var helt underbart! Endorfinerna bara sprutade och jag var lycklig hela dagen. Det här kommer jag fortsätta med, redan imorgon ska jag dra ut morsan på långtur bort till Hellasgården. Jag besökte också Cykelcity där brorsan jobbade förut och fick hjälp av Mario, Linus gamla polare. han är verkligen en härlig människa som så tydligt saknar Linus konstant, det var smärtsamt att komma dit och få se fotot på Linus som sitter på väggen i personalrummet. Den dagen var fylld av smärtsamma men också lyckliga minnen av Linus men också oss tillsammans. Det är så svårt att hålla tankarna borta ifrån hur det skulle ha kunnat vara idag om han funnits här..
Samskeyti
Jag var på Konstskolans examensutställning idag. Skolan håller till i fantastiska nya fräscha lokaler och utställningen var mycket mer än jag förväntat mig, av allt. Självförtroendet sjönk och höjdes om vartannat, jag jobbade febrilt med att försöka hålla den iaf någorlunda stabil men detta gjorde bara att magen snart började göra ont. Jag vet att om jag skulle klara av att ta det här steget att verkligen våga börja plugga där, tillsammans med människor vars intresse är samma som mitt, skulle jag utvecklas. Men trappsteget dit blir så otroligt onåeligt när jag känner på det, när det blir fysiskt möjlgt och nära för mig att ta det. När jag inte bara tänker mig in hur det skulle vara utan ser det också med mina egna ögon.
gått i parallelklass eller i samma med genom mestadels av min skoltid och hon har på något sätt alltid lyckats vara på flera av de ställen som innehållt just detta intresse och nu ännu en gång. och jag hinner tänka flera gånger om, hur underbart det hade varit att ha haft med mig min pojkvän och minsann fått visa henne. Och den där känslan av hur liten och ynklig och totalt meningslös min lilla stolthet över vem jag är, blir till en blött fläck på golvet direkt och jag rodnar som vanligt, varför förstår jag aldrig. Och det är fortfarnde det mest vidriga för mig i såna situationer, mina känslor skriks ut över alla som ser. Men oftast är det väl egentligen bara jag som ser det, eller någon som retsamt inflikar hur söt jag är när jag rodnar. I vilket fall, den där känslan kommer och försvinner ändå rätt fort nr jag inser att Anna faktiskt är där med sin pappa, ingen kompis eller pojkvän.
Jag VET att jag var livrädd och otroligt orolig när jag började på gymnasiet, men jag minns det inte. Jag minns endast att Erika var blygare och räddare än jag, iaf på utsidan, men innerst inne avr vi nog på samma nivå. Varför minns jag inte det stora som jag gick igenom då av rädsla och självförtroende som måste dalat som ett annat grässtrå i vinden? Den större delen av min utvärtes självutvecklingen har jag genomgått men accepterande ifrån andra sitter fortfarande kvar i mig som gjutet. Jag har nu blivit vuxen och den där ungdommen i mig finns kvar men behandlas annorlunda av människor omkring mig, det är nu helt upp till mig att fortsätta min resa. Jag måste ta stegen själv och det skrämmer livet ur mig.
Jag vet inte om jag kan sitta där låta mig inspireras och forma mig själv omringad av denna kreativitet. För det är precis vad jag kände idag, omringad. Jag är omringad av så många val, människor, åsikter, kritik och mina egna tankar bleknar såfort ibland dem, som en andning på en glasruta. Jag hinner kanske rita dit en självperspektiv men det försvinner ändå lika fort igen. Omringad är inget bra ord, så länge man inte kan hantera det.
Kan jag lysa lika starkt som killen som byggt egna lampor utav skepdar, frigolit och buntband? Eller de där tre som gjort EXAKT det jag önskade att jag kunde göra, att jag kunde få ner på papper men som så gärna hellre bara sticker mig i ögonen och skrattar. fan fan fan fan. Eller så kan jag det. helt enkelt, så kan jag kanske det, lyckas skapa något så eget att jag lyckas brinna för det och öppnar upp dörrar jag drömt om så länge att jag glömt vad det är?
Jag önskar bara att det kunda komma rinnande, iaf någonting utav det. Att någon slags spärr skulle lossna och visa mig att det är rätt för mig att sätta sprätt på ett år, pengarna och min tid för detta.
And all that wants
And all that needs
All I don't want to need at all
A falling star
Least I fall alone.
I can't explain what you can't explain.
Your finding things that you didn't know
I look at you with such disdain
A reason that would have been mine
An action that could have been everything
Möten
Jag kommer ner till perrongen och sätter mig på tåget mot centralen. På Slussen går en kvinna på och ser något förvirrad ut. Jag ler mot henne när hon kommer emot mig för att slå sig ner. När jag ser hennes läppar röra sig tar jag ur hörpropparna jag har i öronen. Hon säger något om det förvirrande tunnelbanesystemet och att hon inte åkt denna den röda linjen tidigare. Jag lyssnar och svarar henne leende. Hon tackar mig för att jag är "så snäll som faktiskt svarade mig när jag pratade med dig". På Centralen lägger jag min hand på hennes arm och säger hej då och lycka till och hon hälsar hejdå tillbaka.
När jag tagit mig till NK för att utanför möta min vän för att sedan ta en promenad genom stan, ställer jag mig och väntar emot en pelare. Snart kommer en dam med rullator gåendes kryckit och långsamt rakt emot mig, jag flyttar mgi strax och hon lyser upp och tackar mig högt och ljudligt för att jag flyttar på mig.
Efter min promenad tar jag mig tillbaka till Mariatorget och mitt hem. Jag tar vägen över själva torget och på en bänk sitter en vacker flicka, jag tittar men när hon vänder blicken mot mig tittar jag snabbt bort, jag har fortfarande svårt att se folk i ögonen en längre period. Men jag tittar snart tillbaka då jag känner att hon tittar på mig, och då ler hon en lätt och enkelt leende utan mening, bara ett hej. Jag passerar och går vidare med leendet fast i mitt ansikte.
Vilka personerna det var jag mötte minns jag ej längre. Men känslan av att ha haft en utbyte av värme med en människa jag aldrig mött och blivit accepterad, att kunnat ge någon annan förhoppningsvis samma känsla tillbaka, följde mig ändå hem.
